.. vart ska jag ens börja? Åh, det är fan helt omöjligt att beskriva allt du gjort för mig och hur mycket du betyder för mig! Jag kommer ihåg första dagen på 6års, då vi träffade varandra för första gången. Du frågade om jag ville spela Coco-Crazy med dig, jag tackade ja. Vi satt och skrattade och hade skitkul och våra föräldrar började prata och skratta åt oss. Vid den tiden var vi bara 5 år gamla. Det var så allting började. Nu är vi 13, snart 14 och har fortfarande samma kontakt som vi hade 8år tillbaka.Herregud, tänk hur länge det egentligen är? 8 år, 2920dagar(lite mer än så) 70.080 timmar, 4204800 minuter, det kanske ser lite ut, och det är ganska lite egentligen, jag menar, hur kan  alla våra flumtider få plats i så lite tid, när vi va uppe till halv 6 hos dig, då gick vi i 6an. Fan vad chockad jag blev när du ramlade ner för klätterställningen i 6års, jag ville så gärna följa med dig och se till att du mådde bra, men jag fick inte. Fan vad jag blev sur då, haha. Jag kommer så väl ihåg första gången jag skulle sova hos dig, då gick vi i 2an. Vi skulle möta varandra vid backen lite bakom bandängen. Jag var så jävla glad för att jag skulle få sova hos min bästavän för första gången. Och så fort våra blickar möttes, började vi springa mot varandra och kramades. Och hela vägen hem till dig skrattade vi bara. Fatta vad kul vi hade då? Men vi har våra dåliga dagar också. Som när man småbråkar hela tiden. Men de braiga med oss 2 är att vi aldrig kan bråka länge med varandra. Så fort vi möter blickarna ler vi och börjar skratta, alltså är det bevisat. Jag kan inte vara arg på dig i mer än några få timmar. Du fanns alltid där för mig när jag hade svåra tider, och det är du fortfarande. Som när det var värsta insidenten i 6an, det tror jag vi alla kommer ihåg, ännu en sak tack vare vissa killar på mattelektionen. Läraren säger någonting och visar en lapp, jag kollar bak på en kille och stormar gråtande ut ur klassrummet med dig nästan precis bakom mig. Vi gick in på toan och jag bara stormgrät. Jag berättade vad det stog på lappen och grät ännumer. Du började också nästan gråta. Sen stog vi bara därinne och kramades. Du släppte mig inte för en sekund. Du gick knappt när läraren sa till dig. Och det var jag glad för. Lova att du aldrig släpper taget om mig Emma? Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Vill aldrig släppa taget om dig, du gör mitt liv helt. Det finns liksom ingenting som måste fyllas när jag har dig nära. Du får mig alltid att le, det går inte att vara ledsen eller arg i din närvaro. Det funkar inte så. När jag är med dig är jag nog alltid glad.
Jag var så korkad när jag skrev en text på pea om att ni var jobbiga och dumma i huvudet och ville inte ha er nära längre, förstår du hur mycket jag ångrar dom orden? Grymt mycket, jag kan inte leva utan dig. Har haft dig i nästan hela mitt liv och tänker fan inte bli av med dig nu, när knappt en femtedel av livstiden har gått åt!
Du behövs i mitt hjärta Emma. Hoppas du förstår det. Domhär orden jag skriver nu är inte bara ord. Det är något som betyder grymt mycket för mig. Lämnar du mig, släpper jag nog taget om nästan allt. Det finns ingen som du i denna värld och jag vill aldrig hitta någon som du! Det ska bara finnas ett exemplar av Emma Rosenqvist, och det ska vara du. Det är du.

Jag älskar dig över hela mitt hjärta, Emma"Jeverud"Rosenqvist. ♥